När jag läste om loppet och att det var 254 km och i princip helt utan support från tävlingsorganisationen blev jag lite nyfiken om hur man överhuvudtaget fixar det. 254 km borde ju kräva både mängder med vätska, mat och sömn. Så full med beundran över att någon överhuvudtaget klarar av att genomföra loppet och dessutom gå in som 1:a dam frågade jag Boel per mail om hon inte kunde kort ge oss en liten sammanfattning om loppet. Boel svarade att hon aldrig sammanfattat något lopp och att hon inte hade tid med sådant... Historien som följde är en helt underbar berättelse om en helt fantastisk bedrift:
Så håll till godo, här kommer Boels egen sammanfattning av loppet:
Dagen före loppet körde jag från vår stuga i norra Skåne med bilen lastad med tre stora lådor med lock innehållandes påfyllningsproviant (vatten, mineralvatten, sportdryck, cola, Runekakor, bilar, saltlakris, jordnötter, näringsdryck - sådan man ger till anorektiker och gamlingar), kläder och extra skor. Dessa placerade jag ut på jämna mellanrum utmed banan. Det var ju en vändbana, så tre lådor = sex stationer. Sedan körde jag till min dotter i Lund för att sova. Vi gick på stan och jag laddade med en stor, fet glass. Kokade pasta hos henne och åt så mycket att jag inte orkade med den obligatoriska ostkakan. Sedan sov jag jättedåligt i hennes matplats på en IKEA-gästsäng. Vid tvåsnåret hade jag fått nog av hennes jämrande kylskåp och drog in min madrass i hennes rum. Somnade nog där, för att snart väckas av larmande människor på gatan. Och sov lite till. Vid fem var det dags att stiga upp, äta gröt och ta bussen till Malmö. Starten var mycket nära busstorget.
Vi började med en slinga in i stan bort till havet (för att kunna springa kust till kust). Då kunde vi springa utan ryggsäckar, eftersom vi passerade starten efter denna slinga. Efter 6 km var det dock "ryggsäck på". Den var tung! Vi sprang i ganska samlad tropp på cykelvägar ut ur Malmö. I Torup, efter ca 24 km, lyckades vi med första felspringningen. Det var faktiskt arrangören själv, Stefan Samuelsson, som ledde ett tiotal vilsna får på felvägar. Det rättades dock ganska lätt till och vi var på rätt väg igen. Nu började fältet glesas ut och jag var ganska snart rätt ensam. Två, tre andra löpare höll ett tempo ganska likt mitt, men inte helt likt. Därför blev det ensamlöpning här. Vid 40 km hade jag min första låda. Där bytte jag mina vanliga löparskor mot mina för sommaren nya trailskor, en lättare Salomonmodell. De skulle komma att bli oumbärliga på loppet. Jag fyllde på ryggan och stretade vidare. 4 mil hade tagit 6 timmar, mer än jag räknat med. Efter några km i en hage utanför Genarp träffade jag min syster och hennes små söner. De hade med sig kaffe och jordnötssmörsmacka och jag svepte på stående fot. De önskade mig lycka till och hade roligt åt att kossorna i hagen sprang med löparna, alldels stolliga.
Efter Genarp bär det brant uppåt när man ska över Romeleåsen. Genarparna kallar backen Helvetesbacken och förlägger sin backträning där. Gå, gå, gå... Just den här sträckan av banan var jag bekant med för jag hade vandrat den tidigare under sommaren med min son. Vägen gick genom skog, på små grusvägar, förbi en golfbana ända fram till Blentarp och 62 km. Där finns en livsmedelsbutik där jag köpte Proviva, drickyoughurt och en banan. Efter Blentarp är det flackare en bra bit förbi Sövde och Snogeholm. Vid Snogeholm hade Supply Station en servicestation. Jag minns inte men jag tror att jag tog en kopp kaffe där. Ganska snart efter stod låda nummer två och där var det dags att se över några blåsor. Jag har aldrig tidigare brytt mig om blåsor under ett pågående lopp men nu kändes det ofrånkomligt. Jag stack dem och smackade på Compeed. Åh, så skönt! Fyllde ryggan på nytt. Bytte till långärmad tröja. Klockan var nu strax före 21.00 och jag närmade mig 8 mil. Humöret var fint och det var bara att gneta vidare.
Mörkret föll precis klockan 22.00 och just då dök Stefan Olsson upp. Före loppet hade jag skojat om att jag ville tillbringa natten med honom och nu såg jag min chans. Med pannlampa och överdragskläder på slog vi följe och det visade sig att vi hade likartad fart. I början var det inga problem. Leden gick mestadels på grusvägar, ibland på asfalt kortare sträckor. Vid ett ställe kom en oupplyst fyrhjuling dundrande. Läskigt. Vi närmade oss 11 mil när vi plötsligt såg fem ljus närma sig bakifrån. Det var några andra löpare som kom i fatt. Så kom några till och till slut var vi nog åtta-nio stycken som (gudskelov) hade sällskap genom helt obegipligt svårnavigerad terräng. Det var kolmörkt och skvatt omöjligt att se några markeringar. Samtidigt ingen stig utan bara midjehögt gräs. Det krävdes allas förenade krafter för att forcera ett mindre skogsparti. Därefter tog vi en paus. En vänlig själv dök upp ur tomma intet med cola och kexchoklad. Här mötte vi de två ledande herrarna på väg tillbaka. Klockan var nu snart 4 på morgonen. Dags att fortsätta.
Nu var det drygt en mil kvar till kusten och fortfarande mycket svårnavigerat pga mörkret. Men det gick framåt, gryningen kom och det blev ljust. Jag såg mig akterseglad av hela gruppen men så länge det är ljus spelar det ju mindre roll. Jag hade dessutom min tredje låda att se fram emot. Gjorde bara en kort visit där på nedvägen. Efter ett tag kom jag ifatt två herrar som satt mitt på asfaltvägen och gjorde pedikyr. Jag gjorde dem sällskap och fick på några Compeed till. Sedan fortsatte jag. Såg gruppen som sprungit ifrån mig en bit framför. Såg dem springa fel och missa en avtagsväg. De var långt före mig och klockan halv sex skriker man inte på folk om man befinner sig i ett samhälle. Så jag vek av mot havet och mötte ytterligare några löpare som redan vänt. Nu kände jag mig styrkt av solen, av att inte ha sprungit fel och av att snart ha gjort hälften. Så till den grad att jag knappt vilade vid vändpunkten, där Supply Station hade ännu en kontroll. Tog två muggar blåbärsfil och gav mig av tillbaka. Klockan var halv åtta på morgonen. Jag mötte mina medlöpare på vägen och jobbade på tillbaka till låda nummer 3. Dags att ta av pyamasen och byta till lördagskläder. Klockan 9 ringde jag hem och väckte man och son för att säga att jag vänt och att de kunde komma och plocka upp min låda.
Sedan hände inte så mycket. Jag stretade på. Sprang när det gick, men ofta var det tvunget att gå. Ännu en omplåstring av fötter - jag hade nog sammalagt sju Compeed på fossingarna till slut. Jag ser en bonde och hans son försöka fånga en bångstyrig ko. De jagar kon med käppar och hon bara skuttar undan. Efter en kvart kommer jag fram till deras gård och ser en slokörad ko ledas in i en transportvagn. (Ingen fara, det var inte slaktbilen. Hon skulle nog bara på annat bete). När jag irrade som bäst i skogen strax efter klockan 12 ringer min man och undrar var jag är. Som om jag visste det själv... Vi bestämmer att de ska möta upp i Lövestad med kaffe och bulle. När jag närmar mig samhället ser jag en bekant silhuett på vägen - min käre son kommer mig till mötes. (Några klubbmedlemmar minns honom kanske som femåring men nu är han faktiskt arton). Han går med mig in i byn där min man väntar med en skön stol och gott fika. Efter pause slår sonen följe med mig någon knapp mil. Jag vill visa honom en fin ås och det kan han ju inte motstå. Han tvingas också bevittna sin mors akuta toalettbesök i vägrenen, tar sig för pappan och stönar: "Sånt här ska en son inte behöva vara med om, mamma!" Han överlever dock och plockas upp av fadern med ny avtalad tid i Sövde. Dit ska de ta med korv och mos.
Vid 18-tiden besöker jag låda två och begår loppets enda misstag. Jag har fått för mig att det kan kännas bra att byta skor, så jag byter till "mina bästa och största löparskor". Redan efter några km känns det inte alls bra. De är hårda jämfört med trailskorna och känns stumma och obekväma. Men jag får bita ihop i två mil fram till Sövde. Man och son har plockat upp låda två, så i bilen väntar mina fuktiga, stinkande, älskade trailskor. Jag får min korv och mitt mos och ett tips att slå följe med några tyskar under natten. Det blir dock inte mycket av det. Vi har följe i sju km till Blentarp. Där stannar de för att invänta ännu fler tyskar. Jag fortsätter in i mörkret i skogen. Just denna del av banan "kan" jag. Ändå blir det svårt. Skogen liknar sig inte alls i mörkret. Markeringarna är svåra att se och jag får ofta stanna och svepa runt med lampan. Jag har lampa både på huvudet och i handen för att kunna söka av bra men det tar tid. Ibland blir jag så osäker att jag backar tillbaka för att försäkra mig om att jag är på rätt väg. Det är jag, men det tar tid. Jag avverkar den skogklädda Romeleåsen i snigelfart. På flera ställen i skogen glimmar gula ögon - och det är nog inga sniglar. Knappast katter heller... Konstigt nog är jag inte det minsta rädd. Det är så tyst och fint och jag är del av denna härliga naturupplevelse. Så kommer jag ner på Risen, ett hedlandskap utanför Genarp. Det är fortfarande mörkt och jag kan inte hitta några markeringar. Men jag sprang ju här igår förmiddags utan problem! Det känns om att jag måste sätta mig ner och vänta på dagsljuset när jag får se fyra starka ljus. Tyskarna kommer! De går med stavar. De har helt fenomenala långtradarlampor och hittar givetvis markeringarna som ingenting. Jag hakar på dem för att överleva. Men strax stöter vi ihop med deras servicebil och de tar paus. Jag fortsätter till min sista låda. Fyller på förråden, halsar två näringsdrycker och drar vidare. I ett enfaldigt försök att komma under 50 timmar axar jag på, styrkt av dagsljuset. Det går undan, relativt sett. Klockan åtta är jag i Holmeja och har gjort 225 km på 48 timmar. Coolt.
Det börjar regna. Jag springer jättevilse vid golfbanan i Torup. Hittar inte vägen upp till slottet. Irrar omkring. Området är fullt av promenadvägar och motionsspår men inget har Skåneledsmarkering. Här kommer loppets första tårar. Jag är faktiskt trött, jag har kommit så långt. Ska det sluta här? Jag springer tillbaka en bit och hittar en golfbanearbetare som visar mig rätt. Han borde fått en puss en det ville han nog inte ha... Vägen är så lång. Det är tungt nu. Det tar lång tid upp till Bara men därifrån är det bara cykelväg kvar. Tänk - asfalt! Väl i Bara kan jag inte hitta cykelvägen. Min hjärna fungerar inte längre. Jag irrar som en tok och bestämmer mig för att springa på bilvägen en bit till en avtagsväg som leder till cykelvägen. Det lyckas ganska bra och jag är på väg mot Malmö. Hela vägen från Bara till Malmö går det uppför på en nedlagd järnväg. Och Malmö är stort. Bara för att man når bebyggelsen är man inte framme. Det kommer område på område med villor och lekplatser. Ledmarkeringarna upphör och man måste navigera på egen hand. Jag hittar dåligt. Hela sommaren har jag pluggat karta - men inte den här biten. Och trots att jag sprang här med alla andra i fredags minns jag så dåligt. Jag går på känsla. Virrar runt i Rosengård. Frågar några ryska män om vägen men de förstår mig inte. En tjock tant med rollator visar var Amiralsgatan går. Den är lång. Sen ska man svänga in på Nobelvägen. Den är ännu längre. Det är sååååå långt. Det regnar på mig. Jag är trött och blöt och slut. Och jag har sprungit närmare 25 mil. Nu kommer tårarna för andra gången. Äntligen syns vattentornet där målet är. Äntligen är det över.
Jag möts av man, son och arrangörer. Jag är sjua i mål av 31 startande och första dam. 12 kommer att klara det men det vet vi ju inte ännu. Får medalj, fin keps, diplom, en öl och en startplats till TEC i Täby i april (100 miles). Min tid blir 52 timmar, 42 minuter och 1 sekund. Sitter ner en stund. Jag har varit vaken i 55 timmar. Sedan körs jag till min dotter i Lund där jag faller som en fura i den tidigare så obekväma IKEA-sängen. Nu känns den underbar. Jag orkar inte duscha utan somnar som en stinkande hög. Familjen går på restaurang. Efter några timmar vaknar jag och renoverar mig i duschen, sittandes på en platsstol. Får en hämtpizza av dottern, ser en film som jag inte kommer ihåg något av och somnar sedan igen.
Rent teoretiskt har jag kvalat in till Spartathlon nu...
Oj, det blev rätt långt. Det var svårt att sluta. Hoppas det roar någon.
Hälningar Boel