Läs en intressant berättelse om RRf....
Vid tolv års ålder började jag rida på en mycket annorlunda ridskola, Säbytorp. Den låg utanför Höör och idag håller Ringsjöortens Ryttarförening till här. En äldre man ägde massor av gotlandsruss. Hans namn var Arvid Nilsson. Han hade ridskola på så vis att man kom dit när man hade tid. Hyrde en ponny och red. Kom det fler på en gång så red de i grupp och fick undervisning.
Hästarna hade han som hobby. Han hade avelsverksamhet med en russhingst och många russston samt några större hästar.
Vi var många flickor och några pojkar som red där varje helg och så fort vi var lediga från skolan. Det var stor konkurens om ponnyerna. Var man tillräckligt duktig och hade varit där en tid så fick man rida in och ha en ponny som sin egen.
Efter tre år fick jag rida in min favoritponny, Lamona. Hon var en korsningsponny, lite större än russen. Hennes mamma , Lucky Star var fullblod och pappan, Cribel var en russhingst.
Arvid Nilsson: berättat av Gunnar Apelgren, systerdotterson.
Han föddes näst yngst i en barnaskara på fyra, på gården Tylöhögen utanför Tommelilla, den lär fortfarande finnas kvar. Äldst i syskonskaran var en flicka, sen kom Nisse som blev tandläkare i Ystad och Malmö. Därefter Arvid och sen Onkel Ed som han kallade sig efter att han varit tvungen att åka till Amerika 1921, sen han gjort en piga med barn.
Arvid tyckte mycket illa om sina bröder som båda var hängivna jägare. Arvid älskade alla slags djur. Han blev kvar på Tylöhögen och lär ha misskött den ganska rejält eftersom jordbruk inte interesserade honom.
Det var bara hästar som gällde. Allt som hade med hästar att göra. När de gamla föräldrarna dog sålde han Tylöhögen och köpte gården Haga i Skanör.
Det bör ha varit i mitten på förtiotalet. Där hade han ridskola och stallplatser för ryttare i Skanör och Falsterbo.
Min bror och jag kom dit första gången 1962. Vi var bara ett par småpojkar på den tiden och hade rest ensamma med tåg långt uppifrån Västergötland. Vi blev anvisade ett rum och sen fick vi sköta oss själva, det var aldrig tal om att han skulle ordna mat eller sörja för vårt uppehälle på något vis.
Tidigt nästa dag var det till att gå upp och jobba i stallet och sen skulle vi lära oss att rida. Ingen disskussion om det, bara att lyda. Han kunde vara ganska sträng. Så gick hela sommaren, arbeta och rida. I början var jag livrädd för hästarna men vågade inte visa det. Men efterhand tyckte
jag det blev roligare och roligare. Senare red vi ut i grupper, det var alltid många barn då också. Vi red utmed stränderna i gryningen. Brorsan och jag levde på konserver och vattnet i brunnen smakade konstigt. Till unga pojkars allmänbildning hörde också enl. Arvid att kunna slå gräs med lie och att slakta ungtuppar. En kväll när vi skulle ta in alla hästarna för natten vägrade de att komma in från fältet. Vi försökte länge men gav till sist upp. Arvid blev tvärilsk, tog på sig stövlarna gick ut till grinden och sa med ganska låg röst:
"Kom nu pållarna" varpå alla hästarna omedelbart lydde!!
Arvid hatade rökning, kaffe och alkohol. Arvid blev borttvingad från Skanör, kommunen exproprierade marken för att bygga villaområde. Det kan ha varit 1966 -67? Enda minnet som finns kvar där är en liten gata som heter Ponnyvägen. Vid en promenad där för ett par år sedan kunde jag inte känna igen mej alls. Järnvägen är ju också borta.
Ja det finns mycket mer att berätta om denne motsägelsefulla man. Hans snålhet och envishet. Lätt för att skaffa sig både vänner och ovänner. Alla hans halvilda raskatter. Hans vänlighet och generositet. Han hade det oftast mer städat i stallet än i sitt eget kök. Han testamenterade Säbytorp till ridklubben när han dog. Sista gången jag träffade honom måste varit i mitten av sjuttiotalet, då jag skjutsade honom till hästmarknaden i Sjöbo, det var en upplevelse!