När man har semester så finns det ingenting som är mer avslappnande än sätta sig i gröngräset med en bra bok. Av en händelse fick jag för mig att läsa Alexander Dumas "De tre musketörerna". Jag kommer ihåg att jag läste den någon gång i min ungdom och tänkte att det skulle vara skoj att återuppleva denna klassiska äventyrsroman. Nu kan jag inte läsa en bok utan att identifiera mig med karraktärerna så snart såg jag mig själv med värjan i högsta hugg. Plötsligt slog det mig att de tre musketörerna var jag, Porshult och Letterkrantz.
Om jag inte har helt fel så har vi tre mellan åren 2006-2010 inte tagit stryk av någon Team Blekingelöpare förutom på Ryssberget 2009 då Thomas Letterkrantz fick ge sig för J-O Nilsson och Ola Olsson. Thomas var efteråt så besviken att han senare på dagen stack ut och sprang upp och ner i backarna för att bestraffa sin kropp för det nederlaget. Under ett halvt årtionde har vi alltså regerat i resultatlistorna.
Nu har jag inte fått storhetsvansinne utan jag är fullt medveten om att resultaten har legat på en bra motionärsnivå och långt ifrån några elit-tider men det har ändå varit tillräckligt bra för att hålla de andra bakom oss.
Var nu detta ett tecken? Fanns det någon däruppe som ville att jag skulle läsa just denna boken som en förvarning att d'artagnan var i antågande för att sätta bollen i rullning. Athos, Porthos och Aramis levde ju ett ganska bra liv som medlemmar i kungens livvaktsstyrka tills den fjärde musketören dök upp och på en dag lyckades utmana alla tre på duell.
Men vilken Team Blekinge löpare är det nu som är d'artagnan?
*Kan det vara J-O som förra året spöade mig på KM terräng och som nu ligger etta på herrarnas årsbästalista över marathon?
*Eller kanske Ove Höglund som i början av året roffade åt sig mitt klubbrekord på 6h?
*Kan det vara Stefan Karlsson som springer snabbare för varje tävling och pressade mig hela vägen i tävingen Mardrömmen.
*Eller kanske rookien Johan Persson som på blodomloppet slog Thomas Letterkrantz och var precis i hasorna på Johan Porshult.
På träningarna där det tidigare bara vara J-O och Thomas Börjesson som jagade är det nu en hel armé hungriga blodtörstiga jägare.
Detta kan knappast vara en tillfällighet utan en klar varningssignal om en stundande revolution. Ska jag återknyta till Dumas bok så känner väl alla till deras klassiska motto "en för alla, alla för en". Väldigt ädelt och tryggt att ha två som täcker min rygg men vad händer om en försvinner. Ska det kanske istället vara "faller en, faller alla". Thomas Letterkrantz har ju haft stora skadeproblem detta året och Johan Porshult har mer och mer gått över till cyklingen.
Själv har jag detta året tränat som en besatt, anlitat en tränare från en av våra ärkefiender och gjort allt i min makt för att hålla drevet bakom mig. Men är nu detta bara en desperat handling av en ensam galning likt Don Quijote? En form av konstgjord andning som tar slut så fort jag kopplar bort respiratorn?
Är nu detta en trend eller bara en tillfällig svacka? Är detta slutet av en era eller kan vi åter resa oss och ta tillbaka makten? Kan Thomas Letterkrantz bli kvitt sina skador och göra en riktigt stark höstsäsong? Ska Johan Porshult komma igång med löpträningen och på nytt göra Växjö marathon, Silpingeloppet och Jämjöhalvan på tider som vi vet att han kan? Kan jag förvalta den hårda träningen i bra resultat på tävlingarna? Framtiden får utvisa om tiden är inne för kapitulation eller om vi kan hålla ryggen fri ett tag till.
Men men den som lever får se.......